Detta ideal är ingalunda nytt: redan innan första världskriget försökte poeter och författare förena sig för att utgöra ett motstånd mot nationernas egoistiska logik. Alla tidsperioder har sina historier att berätta om övergångar, om intellektuellt delande, av gåvor, lån och ömsesidiga influenser. Exempel på vänskap och samförstånd finns det gott om, även utanför Europas gränser. Ändå har denna typ av gränsöverskridande samarbete - Baudelaire som översätter Poe, Shakespeare i Hugos tappning, Gides introduktion av Dostojevskij i Frankrike, och i våra dagar, Claudio Magris som på italienska belyser Musils verk - svårt att överleva.

Då "förmedlaren" dör är bandet brutet.

Hur skulle en gemensam "plats" eller knytpunkt för Europas olika språk kunna se ut, och vad skulle vara dess uppgift? Hur kan vi få de "nationella" intellektuella och litterära scenenerna att decentreras så att de korsas och möts, även utanför de stora mässorna? Hur bör banden knytas mellan Europas författare, översättare och förläggare? Sist men inte minst: vilken typ av organisation motsvarar bäst det litterära verkets "långsamhet" - tiden det tar att skriva och översätta det, göra det känt för allmänheten -, då förlagsindustrin tenderar att värdesätta bara antalet sålda exemplar? Alla dessa frågor sysselsätter sedan våren 2008 en ständigt växande grupp författare, intellektuella, som samlats för att starta det Europeiska författarsällskapet (SeA).

Låt oss börja med "kulturexportens" uppenbara nackdel.

För vad händer egentligen, i brist på en europeisk översättningspolitik? Varje stat, varje nationellt bidragssystem blir kvar i det gamla import- och exportparadigmet: man exporterar den egna nationens litteratur, man importerar den utländska. Översättningen tänks i termer av "in" och "ut". Fransmännen exporterar "sin" franska litteratur, tyskarna "sin" tyska litteratur, polackerna "sin" polska litteratur, Italienarna exporterar sin... osv. På samma gång skulle ingen säga att Proust tillhör de franska läsarna eller att Joyce bara bör läsas av irländare. Michel Foucault är inte mer "exotisk" i Polen än vad Slavoj Žižek är i Ungern.

Det finns en uppenbar motsägelse mellan idén om ett gemensamt tillägnande av litteraturen, av värdet i dess spridning och universalitet, och import- och exportlogiken som alltjämt präglar det vi kallar den "nationella" litteraturen. Därav idén vi vill förespråka: om det finns något sådant som "europeiska" litterära verk bör även översättningsstödet tänkas på europeisk nivå, enligt en reciprocitetsprincip; den bör se översättningen som en ständigt pågående växelverkan och korsbefruktning mellan Europas olika språk. Ett exempel på detta finner vi i Wien på Institut für die Wissenschaften vom Menschen (Humanvetenskapliga institutet), som sedan 1982 driver en översättningspolitik som utgår från flerspråkigheten.

Låt oss nu betrakta översättningsmarknaden.

Då André Gide för sextio år sedan tog Dostojevskis litteratur i försvar efter att de franska läsarna hade kallat den rörig, ofullbordad och obegriplig, förklarade han också vad han menade med "exportförfattare". Tvärtemot vad uttrycket tycks betyda idag åsyftade Gide de författare vilka trots sin svårtillgänglighet fann förläggare beredda att publicera dem i utlandet, och detta tack vare en viss litterär förvantskap. Trots att en sådan "förvantskap" ännu finns mellan förläggare, agenter, läsare och översättare, så är det ekonomiska trycket idag så starkt att "exportförfattaren" framförallt är den som säljer och, helst av allt, säljer bra. Den som känner till bokmässornas spelregler vet att antalet sålda exemplar numera är det tyngsta argumentet när det gäller "utlandsrättigheterna" till en bok. Denna förändring leder oss också till en annan fråga : skulle man kunna skapa ett mer passande "rum" för bokens långsamhet? Ett rum för samtal, överföring och ledsagande?

Det vore enfaldigt att tro att det är bokens egen inneboende kraft som gör att den blir översatt, läst och känd. I Europa finns det över trettio språk. Alla har sina författare, poeter och tänkare, men vad betyder det när 60% av alla böcker översätts från engelskan? Hundratals böcker förblir varje år fast i "minoritetsspråkets" eget försvunna paradis, i brist på översättare, förläggare och finansiering. Man skulle kunna prata länge om hur och varför en viss litteratur vinner över en annan : fiktionens kvaliteter, berättelsens allmängiltighet, men också förlagsstukturens effektivitet, kommersialiseringens logik. Men där ligger inte frågan. I ett Europa som trots allt vill förenas kring sina inbördes språk- och identitetsskillnader, är det möjligt att bibehålla en dylik obalans? Därav en tredje fråga : hör bör översättningen av litteratur från norr, södra och östra Europa stödjas, med undantag av den engelskspråkiga ?

På senare år har flera "flerspråkiga" initiativ försökt inleda ett samarbete för att råda bot på marknadens brister. Det var översättare som var först med att starta en föreningarnas förening, CEATL (Conseil européen des associations de traducteurs littéraires, eller Europeiska rådet för skönlitterära översättarföreningar), för att bättre kunna försvara sina rättigheter (se den nyligen publicerade studien på www.ceatl.eu). På teaterns område har l'AET, l'Atelier européen de la Traduction, med Europeiska kommissionens stöd lyckats skapa ett samarbete mellan 8 kulturinstitutioner, i Lissabon, Valladolid, Madrid, Florens, Milano, Aten, Timisoara, Bratislava, Debrecen och Orléans. Sedan 2005 har AET stött översättningen av 70 dramatexter på franska, italienska, portugisiska, slovakiska, grekiska, rumänska och spanska. Våren 2008 startades också ett upprop av filosofer, konstnärer och forskare i Europa, bland andra Yves Bonnefoy, Edgar Morin, Barbara Cassin, Etienne Balibar, Adonis och Michel Deguy, om skapandet av en "gemensam europeisk kultur".

Steg för steg börjar alltså Umberto Ecos kända mening om att "Europas gemensamma språk är översättningen" göra sig gällande. En mirakulös mening, komplex men tydlig, som borde få oss att förstå att detta europeiska "gemensamma språk", till skillnad från andra kulturer, har ett pris. Ännu viktigare: att dess rikedom ligger i missförståndet, i tolkningen, i översättaryrkets komplexitet; i dessa ständigt återkommande, väsentliga frågor: Hur mycket måste jag förråda för att förbli trogen?  Hur mycket måste en tanke förvandlas för att bli begriplig? Men också: Vilken kollektiv historia, vilken personlig känsla kan jag använda mig av för att omplantera verket utan att kapa dess rötter?

Dagen då vi förstår innebörden av meningen "Europas gemensamma språk är översättningen" kommer vi kanske också att kunna övertyga oss om att en europeisk översättningspolitik inte bara är nödvändig, utan helt grundläggande för vår gemenskap av enskilda öden, och att det behövs en varaktig, uthållig politisk vilja för att ta ansvar för det europeiska språkets pris, detta "inre utanförskap" som är priset för att en poetisk känsla ska kunna bli om inte delad, så åtminstone hörd och förstådd.

Idag kan boken framstå som en marginell produkt, en rest från den "gamla världen", långt från dagens brådskande angelägenheter. Men att alltid behöva välja mellan brödet och boken - vilket överallt innebär nedskärningar, stängningar av kulturcentra - får oss att glömma det väsentliga. Den som söker förstå vad som förenar oss bortom krigen, massakerna, 1900-talets ödeläggelser, kommer att finna texter: Iliaden, Odyssén, ett antal vackra bibelpassager, renässansens återupptäckande av de grekiska och latiska texterna, och inte minst vår "gemensamma bok", Don Quijote, detta pikareska mästerverk... "I begynnelsen var boken" skulle man kunna skriva om Europa, om dess författare och idéer. Och innebar Upplysningen egentligen någonting annat? Die Aufklärung? The Enligthenment? Resorna mellan Frankrike, Tyskland, resorna till Ryssland. Och senare, på andra sidan Medelhavet, Al-Nahda? Tänk bara på tiden det tog för dessa verk att ta sig över havet. Hur ska detta de tusen och en översättningarnas Europa kunna förverkligas, denna plats för växelverkan språk emellan?

Det börjar här och nu.

Människor samlas, börjar samtala, utbyta erfarenheter. Översättare, författare, förläggare, skådespelare, teaterdirektörer. Till slut blir de överens. Om ett slagord. Eller snarare om ett direktiv, som de riktar till intstitutioner, mecenater och fonder: "Om ni vill ge européerna en anledning att leva tillsammans, gör översättningen till deras språk, gör översättningssvårigheterna till deras skratt; låt verken färdas och mötas bortom export och import, låt författarna leva värdigt, komma till tals med kluven tunga; gör förlagsvärlden mindre orättvis, låt de svåra böckerna läsas och uppskattas på översättningens gemensamma språk, och ta hänsyn till delandet, gåvan, förmedlingen."

Varifrån kommer denna inbjudan? Ju fler vi är som försvarar idén om en europeisk översättningspolitik i överenstämmelse med Europas politiska, kulturella och i slutänden politiska verklighet, desto bättre kommer vi att höras.

Camille de Toledo

För det Europeiska författarsällskapet.